Joomla 3 Templates by Varsity Jacket UK

Till mina låtsaskompisar – text om text


Jag skriver när jag hittar henne. Hon finns inte, jag vet det, finns inte i verkligheten men hon existerar. Finns i mina texter, existerar genom mina ord.
    Jag uppfinner henne. Ger henne namn och person och berättelse. Jag skriver fram henne. Hon kommer inte till mig, det är jag som hittar henne.
    Jag tror inte att de kommer till mig. Idéerna, berättelserna, personerna. Det är ingen som talar genom mig. Ingen som kommer in i min hjärna. Ingen som får eget liv utan mig. Det är jag som skapar.
    Jag hade en låtsaskompis. Hon hette Pimpo. Jag visste att hon inte fanns på riktigt. Att hon var min uppfinning. Jag sa: "Pimpo är min låtsaskompis." Jag trodde inte att hon fanns på riktigt. Hon kom inte till mig och ville få liv. Det var jag som hittade på henne.
    De fiktiva personerna är mina låtsaskompisar. Jag tycker om dem, jag vill dem väl, vill att de ska existera – men det är jag som har uppfunnit dem. Jag som gett dem liv. De finns inte och de finns.
    Det är därför jag skriver. Skriver berättelserna för att de ska finnas. Jag skriver för dem. Till dem. Till mina låtsaskompisar.

Sju twitterkorta noveller


Dörr
Det finns ett rum intill mitt som jag inte får gå in i men jag vet var nyckeln ligger.

Skogen
Träden, stigen och Jättestenen. Nu är mina fötter för stora för blåbärsriset. Jag knäcker kvistar när jag går. Jättestenen är liten.

Vi i samma kappa
Som om vi satt ihop, säger du. Min bröstkorg, din rygg. Ditt hår, min mun. Folk stirrar. Vi går sakta för att inte snava.

Fika
Kopparna på bordet, smulorna på faten. Din hand i min hand. Svettig. Alltid svettig. Sedan är vi lika svettiga när vi ligger på golvet.

Växa
Jag fick känna på din mage; stor och spänd och varm. Den skulle bli större, sa du. Vi åkte till stranden men din bikini var för liten.

Turbulens
Gråter i trapphuset, käkar snabbmakaroner i köket. Vill hem. Sparkar glasväggen i busskuren. Splittret i snön. Glittrar.

Bilderna
I albumet ler vi. Sitter i soffan, i gräset, på bryggan, på altanen. Vi ler i albumet. När du slutade att fota slutade vi att le.


Läs fler twitterkorta noveller här


På balkongen

Vi gick ut på balkongen och han frågade mig om det kändes bättre. Jag nickade och tog tekulan från brickan och la i koppen. Svart te med smak av sommarvärme mitt i vintern. Jag lutade mig mot balkongräcket. Koppen varm i händerna. Staden: asfalten och bilarna och människorna och slasket. Vinter i staden, vinter utan snö.
    Han la armen om mig. Jag drack te och brände tungan. 

Vara i

Vi reser till främmande länder och går vilse i främmande städer. Vi saknar inte visum, inte pass, inte papper och vi hittat tillbaka till hotellet och där äter vi buffé och det är nästan för mycket mat. Man mår nästan illa, säger vi.
    I sängen säger du: Jag älskar dig.
    Och jag säger: Jag älskar dig.
    Solen trycker mot fönstret men rummet har luftkonditionering och det är lite för kallt. Ute är det för varmt, men vi går till poolen och ligger i varsin solstol och du hämtar ett parasoll. Det går inte att vara i solen, säger vi.
    Jag dricker lightläsk du dricker vanlig.

På flygplatsen springer vi med våra rullväskor men planet är försenat. Jag svär och du säger åt mig att lugna mig. Du köper en tidning till mig och en pocket till dig själv. Vi får vattenflaskor när vi väntar vid gaten.
    Vatten, säger jag, varför bara vatten?

Det är jag

Hon frågar mig vad jag sysslar med och jag backar från andedräkten av chips och rödvin. Hon följer efter. Spritflaskor och lådviner och chipspåsar på köksbordet. Skratt och musik från vardagsrummet. Jag flyttar mig åt sidan och hon följer efter.
    "Vad sysslar du med då?" säger hon.
    Jag håller plastglaset med vatten och säger att jag skriver.
    "Vad skriver du?"
    "Noveller."
    "Jaså", hon tar ett steg framåt, jag ett bakåt, hon ett till framåt. "Min kusin är jättebra på att skriva", säger hon. "Han vann en tävling."
    Musiken från vardagsrummet.
    "Vad kul", säger jag.
    "Va?"
    "Vad kul!"
    Hon rycker till.
    "Ja, det är det."
    Jag dricker upp vattnet, fyller glaset på nytt.
    "Kör du bil eller?" säger hon.
    "Nej." Jag lägger en skiva citron i glaset. Dricker.
    "Äter du medicin? Är du sjuk?"
    "Nej."
    Hon ställer sig närmare. Andedräkten. Vinet och chipsen.
    "Du kände inte för att dricka bara?" säger hon.
    "Precis."
    "Nej det är bara skit", säger hon och tar fram ett ciggpaket ur jeansfickan. "Vill du ha?"
    "Nej tack."
    "Inte rökning heller?"
    Jag skakar huvudet. Hon startar köksfläkten, tänder ciggen och röker. Jag fyller vattenglaset till bredden.
    "Trist", säger hon. "Så jävla trist du måste ha det." Hon flinar.
    "Nej", säger jag.
    Hon blåser rök över spisen.
    "Hu kommer det sig? Att du inte dricker."
    Jag rycker på axlarna. Tar en klunk vatten. Öppnar frysen och tar fram isbitar. Lägger i glaset.
    "Renlevnadsmänniska?" hon skrattar. Hostar.
    "Jag gillar inte att vara full", säger jag.
    "Kom igen", hon hostar i armvecket. "Tyck inte att du är bättre än oss andra."
    "Det är jag ju."
    "Va?" säger hon och kisar.
    "Det tycker jag inte", säger jag och lämnar köket.