Joomla 3 Templates by Varsity Jacket UK

Hur gammal är du?

Skorna står på rad i deras hall. Rosa gympadojor och vita gympadojor med rosa skosnören och rutiga gympadojor och trasiga gympadojor och grå Converse och svarta Converse och finskor av läder. Han har två par finskor, hon har ett par. De har tvättstugeskor. Hennes: slitna Vans med stjärnor. Hans: gröna foppatofflor.
     De räknar skorna och hon har fler än han och hon blir sur
     – Stereotypiskt, säger hon.
     – Ingen fara, säger han, du har elva och jag har nio och det är ingen stor skillnad.
     När folk kommer hem till dem tittar de på raderna av skor och skrattar. Någon kanske säger: "Hur många bor det här egentligen?" och de skrattar trots att de har hört skämtet massor av gånger och inte tycker att det är roligt. Inte längre. Hon tyckte aldrig att det var roligt.
     Han lyfter upp sina trasiga gympadojor. Hälen sitter inte fast i skon. Den glipar som en mun. Han drar i hälen och sjunger:
     – The heels are alive!
     – Varför slänger du dem inte? säger hon.
     – Jag kan inte slänga dem förrän jag köpt nya.
     Hon lyfter upp sina rosa gympadojor. De har blivit mörka. Hon har dem året om. I ur och skur. De luktar unket. Hon har dem till jobbet och till universitetet. Hon har dem alltid. På jobbet frågar de hur gammal hon är. Hon står framme vid vita tavlan. Det är kväll. Kursdeltagarna sitter med block och pennor och surfplattor och mobiltelefoner. Tittar på henne. Hon vet att de undrar. Undrar över henne, hur mycket hon kan. Hur mycket erfarenhet hon har. Hon är yngst i klassrummet. Rätar på ryggen. Gympadojjorna gnisslar mot golvet när hon går fram och tillbaka vid tavlan. Hon går fram och tillbaka för att det inger respekt. Pondus. Ibland är det någon som säger: "Jag måste få fråga. Hur gammal är du?"
     I hallen står hon med de rosa gympadojorna i handen.
     – Borde jag köpa nya skor? säger hon. Kommer folk ta mig på allvar om jag har andra skor?
     Han rycker på axlarna.
     – Du ska inte behöva det, säger han, det ska inte spela någon roll.
     Hon släpper skorna på golvet. Ser sig i hallspegeln. Långt hår, lockigt hår, flickaktigt hår. Hon blir kallad för ungdom och för flicka. På Ica får hon visa legitimation när hon köper alkoholfritt öl. Hon ser sig i spegeln. Borstar håret. Sätter upp det i en stram hästsvans. Försöker se vuxen ut. Hur länge ska hon behöva försöka? Hur länge ska hon bli kallad för flicka?
     Hon tittar på sina kläder. Jeansen och t-shirten och den uppknäppta tröjan. Borde hon köpa nya kläder? Vuxna kläder?
     ­– Vad har vuxna på sig? säger hon.
     – Jag vet inte, säger han.

Du måste förstå det

Det är som när jag var liten. Vi sitter på kökssoffan mamma och pappa och jag. Jag i mitten som när jag var liten. Tre koppar på bordet: kaffe till pappa, te till mamma, choklad till lilla mig. Pappa säger: "Vi hade ingen aning." Mamma säger ingenting. Sedan skriker hon. Skriker där bredvid mig. För jag ljuger och jag hittar på och jag har fattat fel och han skulle aldrig, och han är så snäll, och han har inte gjort något fel och han och han och han och han och inte jag. Pappa säger: "Jag skjutsar hem dig."

Pappa stannar bilen. Jag tar av mig säkerhetsbältet. Pappa säger: "Så fult de klottrar på fasaden." Jag tittar på höghuset. Någon har ritat en streckgubbe med stora pungkulor och liten snopp. Det lyser i mitt fönster för jag har lampan på timer. Pappa säger: "Du måste förstå att det är svårt för mamma. Du måste förstå att det är svårt för oss. Du måste förstå det."

Ingen följer med upp för att dricka kaffe

Vi står utanför huset och han säger att innergården är mysig. Säger att han gärna vill se den i dagsljus. Jag tar fram nyckeln ur jackfickan.
    "Jaha", säger han. "Tack för ikväll då."
    "Tack själv", säger jag och sticker nyckeln i låset.
    Han harklar sig.
    "Vill du att jag följer med upp?"
    Vill jag det?
    "Vi kanske kan ta en kopp kaffe", säger han.
    Nej, ingen följer med upp för att dricka kaffe.

I hallen kysser jag honom och han kysser mig. Händer under jackor och under tröjor.
    "Du luktar gott", säger han.
    "Tyst", säger jag.

Jag brygger kaffe. Står barfota och barbent i köket med hans tröja på mig. Den räcker över rumpan och jag ser ut som en tjej som precis har haft sex. Inga trosor. Fukten i könshåret. Lite öm, mycket våt. Jag häller kaffet i kopparna.

Han ligger i sängen och ler.
    "Dina lakan är sköna", säger han. "Var har du köpt dem?"
    "Ikea."
    Jag sträcker fram ena koppen och han reser sig på armbågen.
    "Tack."
    Jag sätter mig i sängen. Ryggen mot väggen. Fötterna under täcket. Fötterna mellan hans lår.
    "Du är iskall", säger han.

Till mina låtsaskompisar – text om text


Jag skriver när jag hittar henne. Hon finns inte, jag vet det, finns inte i verkligheten men hon existerar. Finns i mina texter, existerar genom mina ord.
    Jag uppfinner henne. Ger henne namn och person och berättelse. Jag skriver fram henne. Hon kommer inte till mig, det är jag som hittar henne.
    Jag tror inte att de kommer till mig. Idéerna, berättelserna, personerna. Det är ingen som talar genom mig. Ingen som kommer in i min hjärna. Ingen som får eget liv utan mig. Det är jag som skapar.
    Jag hade en låtsaskompis. Hon hette Pimpo. Jag visste att hon inte fanns på riktigt. Att hon var min uppfinning. Jag sa: "Pimpo är min låtsaskompis." Jag trodde inte att hon fanns på riktigt. Hon kom inte till mig och ville få liv. Det var jag som hittade på henne.
    De fiktiva personerna är mina låtsaskompisar. Jag tycker om dem, jag vill dem väl, vill att de ska existera – men det är jag som har uppfunnit dem. Jag som gett dem liv. De finns inte och de finns.
    Det är därför jag skriver. Skriver berättelserna för att de ska finnas. Jag skriver för dem. Till dem. Till mina låtsaskompisar.

Sju twitterkorta noveller


Dörr
Det finns ett rum intill mitt som jag inte får gå in i men jag vet var nyckeln ligger.

Skogen
Träden, stigen och Jättestenen. Nu är mina fötter för stora för blåbärsriset. Jag knäcker kvistar när jag går. Jättestenen är liten.

Vi i samma kappa
Som om vi satt ihop, säger du. Min bröstkorg, din rygg. Ditt hår, min mun. Folk stirrar. Vi går sakta för att inte snava.

Fika
Kopparna på bordet, smulorna på faten. Din hand i min hand. Svettig. Alltid svettig. Sedan är vi lika svettiga när vi ligger på golvet.

Växa
Jag fick känna på din mage; stor och spänd och varm. Den skulle bli större, sa du. Vi åkte till stranden men din bikini var för liten.

Turbulens
Gråter i trapphuset, käkar snabbmakaroner i köket. Vill hem. Sparkar glasväggen i busskuren. Splittret i snön. Glittrar.

Bilderna
I albumet ler vi. Sitter i soffan, i gräset, på bryggan, på altanen. Vi ler i albumet. När du slutade att fota slutade vi att le.


Läs fler twitterkorta noveller här