Joomla 3 Templates by Varsity Jacket UK

En skrivplats

Du sitter i sängen med ryggen mot väggen och datorn i knäet. Axlarna skjuter framåt och ditt huvud hamnar närmare och närmare skärmen. Du påminner mig om en gam.

     Dina fingrar på tangentbordet. Ditt hår i hästsvansen. Finnarna på kinderna. Ibland tar du vattenglaset från nattygsbordet.

     Dina händer. Jag kan dem utantill: torra handryggar, trasiga nagelband, förhårdnaden på tummen, vigselringen på ringfingret, ojämna naglar som sticks och rivs när du tar i mig.

     På fönsterbrädet har du lämnat disk. Tekoppar och fat och skålar. Jag går fram till fönstret och du tittar upp. Ler. Jag böjer mig mot dig. Kollar inte på datorskärmen. Du har inte borstat tänderna. Luktar illa. Smakar illa.

     Jag samlar ihop disken. Stänger dörren bakom mig när jag går.

Att vara flicka – om min konstnärliga forskning

–Jag läser Författarskolans magisterkurs, Lunds universitet där jag i min konstnärliga forskning undersöker flickskapet och vad det innebär att vara flicka. Detta genom noveller och essäer, berättelser och reflektioner.

Varför väljer jag flickskapet i min forskning? Att vara flicka är rörigt och roligt och svårt och enkelt och det är väldigt mycket. Innebär mycket. Kräver mycket. Det är att vara en duktig flicka och en riktig flicka. Det är att inte vara duktig. Att försöka vara en riktig flicka men misslyckas. Att skämmas. Det är också att välja bort duktigheten. Att vara stolt över att inte vara en riktig flicka. Det är komplext – och det är det som fångar mitt intresse.

I mina berättelser och i min reflektion vill jag undersöka vad det innebär att vara flicka, vad som ingår i flickskapet och hur det kommer till uttryck. Jag vill också undersöka varför flickor och unga kvinnor är viktiga för mig som författare. För det är om flickor och unga kvinnor jag skriver. Noveller och prosafragment och utsnitt. Alltid om flickor och kvinnor.

Tanken är att undersökningen ska bli en samling noveller och essäer. Berättelser och reflektioner. Liknande min debutbok Det som får plats men ändå inte. Jag skriver inte samma manus en gång till. Jag använder bara samma litterära former. Det som finns inuti texterna är nytt.

Hur gammal är du?

Skorna står på rad i deras hall. Rosa gympadojor och vita gympadojor med rosa skosnören och rutiga gympadojor och trasiga gympadojor och grå Converse och svarta Converse och finskor av läder. Han har två par finskor, hon har ett par. De har tvättstugeskor. Hennes: slitna Vans med stjärnor. Hans: gröna foppatofflor.
     De räknar skorna och hon har fler än han och hon blir sur
     – Stereotypiskt, säger hon.
     – Ingen fara, säger han, du har elva och jag har nio och det är ingen stor skillnad.
     När folk kommer hem till dem tittar de på raderna av skor och skrattar. Någon kanske säger: "Hur många bor det här egentligen?" och de skrattar trots att de har hört skämtet massor av gånger och inte tycker att det är roligt. Inte längre. Hon tyckte aldrig att det var roligt.
     Han lyfter upp sina trasiga gympadojor. Hälen sitter inte fast i skon. Den glipar som en mun. Han drar i hälen och sjunger:
     – The heels are alive!
     – Varför slänger du dem inte? säger hon.
     – Jag kan inte slänga dem förrän jag köpt nya.
     Hon lyfter upp sina rosa gympadojor. De har blivit mörka. Hon har dem året om. I ur och skur. De luktar unket. Hon har dem till jobbet och till universitetet. Hon har dem alltid. På jobbet frågar de hur gammal hon är. Hon står framme vid vita tavlan. Det är kväll. Kursdeltagarna sitter med block och pennor och surfplattor och mobiltelefoner. Tittar på henne. Hon vet att de undrar. Undrar över henne, hur mycket hon kan. Hur mycket erfarenhet hon har. Hon är yngst i klassrummet. Rätar på ryggen. Gympadojjorna gnisslar mot golvet när hon går fram och tillbaka vid tavlan. Hon går fram och tillbaka för att det inger respekt. Pondus. Ibland är det någon som säger: "Jag måste få fråga. Hur gammal är du?"
     I hallen står hon med de rosa gympadojorna i handen.
     – Borde jag köpa nya skor? säger hon. Kommer folk ta mig på allvar om jag har andra skor?
     Han rycker på axlarna.
     – Du ska inte behöva det, säger han, det ska inte spela någon roll.
     Hon släpper skorna på golvet. Ser sig i hallspegeln. Långt hår, lockigt hår, flickaktigt hår. Hon blir kallad för ungdom och för flicka. På Ica får hon visa legitimation när hon köper alkoholfritt öl. Hon ser sig i spegeln. Borstar håret. Sätter upp det i en stram hästsvans. Försöker se vuxen ut. Hur länge ska hon behöva försöka? Hur länge ska hon bli kallad för flicka?
     Hon tittar på sina kläder. Jeansen och t-shirten och den uppknäppta tröjan. Borde hon köpa nya kläder? Vuxna kläder?
     ­– Vad har vuxna på sig? säger hon.
     – Jag vet inte, säger han.

Du måste förstå det

Det är som när jag var liten. Vi sitter på kökssoffan mamma och pappa och jag. Jag i mitten som när jag var liten. Tre koppar på bordet: kaffe till pappa, te till mamma, choklad till lilla mig. Pappa säger: "Vi hade ingen aning." Mamma säger ingenting. Sedan skriker hon. Skriker där bredvid mig. För jag ljuger och jag hittar på och jag har fattat fel och han skulle aldrig, och han är så snäll, och han har inte gjort något fel och han och han och han och han och inte jag. Pappa säger: "Jag skjutsar hem dig."

Pappa stannar bilen. Jag tar av mig säkerhetsbältet. Pappa säger: "Så fult de klottrar på fasaden." Jag tittar på höghuset. Någon har ritat en streckgubbe med stora pungkulor och liten snopp. Det lyser i mitt fönster för jag har lampan på timer. Pappa säger: "Du måste förstå att det är svårt för mamma. Du måste förstå att det är svårt för oss. Du måste förstå det."

Ingen följer med upp för att dricka kaffe

Vi står utanför huset och han säger att innergården är mysig. Säger att han gärna vill se den i dagsljus. Jag tar fram nyckeln ur jackfickan.
    "Jaha", säger han. "Tack för ikväll då."
    "Tack själv", säger jag och sticker nyckeln i låset.
    Han harklar sig.
    "Vill du att jag följer med upp?"
    Vill jag det?
    "Vi kanske kan ta en kopp kaffe", säger han.
    Nej, ingen följer med upp för att dricka kaffe.

I hallen kysser jag honom och han kysser mig. Händer under jackor och under tröjor.
    "Du luktar gott", säger han.
    "Tyst", säger jag.

Jag brygger kaffe. Står barfota och barbent i köket med hans tröja på mig. Den räcker över rumpan och jag ser ut som en tjej som precis har haft sex. Inga trosor. Fukten i könshåret. Lite öm, mycket våt. Jag häller kaffet i kopparna.

Han ligger i sängen och ler.
    "Dina lakan är sköna", säger han. "Var har du köpt dem?"
    "Ikea."
    Jag sträcker fram ena koppen och han reser sig på armbågen.
    "Tack."
    Jag sätter mig i sängen. Ryggen mot väggen. Fötterna under täcket. Fötterna mellan hans lår.
    "Du är iskall", säger han.